YOo!

Tja!
Kapten seglar i stadig kurs igen. Jag vill påpeka att mitt löfte att aldrig någonsin göra ett studentikost inlägg igen står fast. Usch. Jag skäms nästan när jag läser det.

Igår gick skutan ur kurs en stund. Beror nog mest på TETen. All bög-magnetism fick min kompass att peka fel. Skitsamma, det är sådär ibland. Som Plura skrev, fast i ett helt annat sammanhang, "Det kommer över mig ibland". Man tröttnar och plötsligt står det en i halsen och allting känns bara meningslöst.

Idag har jag inte alls samma känsla som igår. Jag lyssnade på massa låtar som jag alltid kommer tillbaka till, på något sätt. Jag gillar dem. Typ Freddie Wadling - Drömmarna;
Svarta träd i skogen blir soldater i en här
Och gula löv på marken blir skatten som vi stjäl
Och de gråa döda husen blir fängelset vi flyr
Och hela fula världen blir som ny

Om du tar mig med till drömmarnas land
du låter mig följa med på en axel
Om du tar mig med till drömmarnas land
jag kan väl få följa med på din axel

Om allt man inte väljer men ändå tvingas ta
Om stoltheten jag sväljer för att klara varje dag
Och allt som jag ska gömma i mitt hjärta utav glas
Om allt det där ska rymmas går jag av

Så ta mig med till drömmarnas land
jag kan väl få följa med på din axel
Ta mig med till drömmarnas land
så kanske jag kan göra nåt som är vackert
för dig och för mig
för dig och för mig

Det enda som svider är att det är Jocke Berg som har skrivit texten. Men den tilltalar mig. Det är ett vackert sätt att beskriva hur samma trista värld förändras med kärleken. Nu låter det som att jag har hjärtesorg, så är inte fallet. Men en dålig dag ser man bara svarta träd, gula löv och gråa hus. En bra dag blir hela fula världen ny. Jocke Berg sätter fingret på den där känslan, eller kanske företeelsen snarare.

Skeppohoj!