Hoj!
Ryktet säger att det var episka scener som utspelade sig när kamerorna hade slocknat på popcirkus. Håkan och Moneybrother river av "they are bulding walls around us", "jag vet inte vem jag är" och "Kom igen Lena". Den sista trots arrangörens önskemål att avsluta kvällen. Moneybrother passade på att stagediva. Jag sitter mest och bannar mig själv för att jag inte var tillräckligt uppmärksam, och försökte skaffa biljetter när de redan var slut.
Hörde också att Florence Valentin lirade på en svartklubb i onsdags. 40kr inträde, gratis våfflor och öl för 25 spänn. Sånt där uppmuntras. Återigen, man borde varit där. Love Antell börjar blir en riktig jävla proggare. Han har ju även hoppat in i Perssons Pack. Trevligt. Kanske borde testa att lyssna på Florence...
Brykt tipsade mig idag om Per Sinding Larsens blogg, http://blogg.svt.se/psl/. Han lista de 100 bästa rockvitsarna. Det är underhållande. Känn på den här:
- När tror du The Knifes näsa skiva kommer?
- Jag vet inte, men snart hoppas jag
- Nej, jag tror det Dreijer.
En fantastisk video som jag också snappade upp där, har faktiskt aldrig sett den innan. Låten kan man ju:
Det var allt för idag. Nu ska jag till Kalle och dricka öl!
fredag 27 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Tro och Tvivel
Håkan och Moneybrother var på popcirkus ikväll, sånt förgyller alltid tillvaron. Moneybrother är aktuell med ny skiva. Dessutom lanserar han en egen tomatsoppa. Fantastiskt. Det var ett trevligt program, även om jag tröttnar rätt fort på Per Sinding Larsen. Han är så... ja, pretantiös kanske. Jag vet inte. I vilket fall tycker jag det är rörande när Moneybrother, eller Anders kanske jag ska säga, säger att Håkan är Sveriges största poet. Det finns någon fint när en vuxen man, och rockstjärna, säger sånt där till en annan man.
Håkan sjöng Tro och Tvivel, men Kärlek är ett brev skickat tusen gånger var höjdpunkten. Tillbaka till Tro och Tvivel, Håkan lade armen runt Hurricane Gilbert när han sjöng: "Men ändå, Hurricane/när dom skrev om mig i tidningen sa du som det var". Och Hurricane fyllde i: "Glöm det aldrig Håkan/parkbänken är aldrig långt borta". Och sedan båda i kör "Men den gamla goda tiden/kommer aldrig tillbaka". Jag gillar ju helt enkelt sånt där. Det spelar absolut ingen roll att Hurricane sjunger hur falskt som helst. Det är fortfarande rysningar på armarna.
Nog om Popcirkus. Idag slog det mig vilka jävla lustiga föreläsare och övningslärare vi har. Kanske inte ska skriva om de alla, men övningsassen idag var underbar. Han var äldre, av den gamla skolan. Han inledde timmen med att säga: "På mina övningar pratar ni inte. Ni vänder er inte om och viskar till folk, ni säger ingenting. Ni kommer i tid". Sedan fortsatte han med "Nu ska jag repetera lite vad vi gick igenom förra gången, och då lägger ni ner pennorna och lyssnar. Ingen skriver". Det var trevligt med en tyst lektion. Det trillade in några studenter som var sena, då slutade han helt enkelt prata och stirrade sönder dem tills de hade satt sig ner. Han visste utan tvekan vad han sysslade med, det var en bra lektion.
Jag ska inte nörda ner mig fullständigt nu, men det var en jävligt intressant grej vi räknade på under lektionen. Det är sannolikhetslära vi sysslar med. Vi räknade ut hur stor sannolikheten var att minst två av 23 personer var födda samma datum på året. Det visade sig att sannolikheten var runt 50%. Om man betraktar en grupp på 50 personer är det ungefär 99,7 % chans att minst två av dem är födda samma datum. Kollar man på 70 personer är det 99,9% chans. Det är nästan lite förbluffande, kallas tydligen födelsedagsparadoxen. Den matematiska sanningen stämmer inte överens med naiv intuition, som Wikipedia uttrycker det. Å andra sidan byggde det på antagandet att det är lika stor sannolikhet att födas alla dagar på året, vilket förstås inte stämmer. Nio månader efter semestern eller något sånt lär det vara större sannolikhet. Men i vilket fall. Om ni är på en fest med 57 personer kan ni alltså utan tvekan satsa några hundralappar i ett vad på att minst två personer där är födda samma datum. Sannolikheten är större än 99% att ni kammar hem vadet.
Nog för idag!
Håkan sjöng Tro och Tvivel, men Kärlek är ett brev skickat tusen gånger var höjdpunkten. Tillbaka till Tro och Tvivel, Håkan lade armen runt Hurricane Gilbert när han sjöng: "Men ändå, Hurricane/när dom skrev om mig i tidningen sa du som det var". Och Hurricane fyllde i: "Glöm det aldrig Håkan/parkbänken är aldrig långt borta". Och sedan båda i kör "Men den gamla goda tiden/kommer aldrig tillbaka". Jag gillar ju helt enkelt sånt där. Det spelar absolut ingen roll att Hurricane sjunger hur falskt som helst. Det är fortfarande rysningar på armarna.
Nog om Popcirkus. Idag slog det mig vilka jävla lustiga föreläsare och övningslärare vi har. Kanske inte ska skriva om de alla, men övningsassen idag var underbar. Han var äldre, av den gamla skolan. Han inledde timmen med att säga: "På mina övningar pratar ni inte. Ni vänder er inte om och viskar till folk, ni säger ingenting. Ni kommer i tid". Sedan fortsatte han med "Nu ska jag repetera lite vad vi gick igenom förra gången, och då lägger ni ner pennorna och lyssnar. Ingen skriver". Det var trevligt med en tyst lektion. Det trillade in några studenter som var sena, då slutade han helt enkelt prata och stirrade sönder dem tills de hade satt sig ner. Han visste utan tvekan vad han sysslade med, det var en bra lektion.
Jag ska inte nörda ner mig fullständigt nu, men det var en jävligt intressant grej vi räknade på under lektionen. Det är sannolikhetslära vi sysslar med. Vi räknade ut hur stor sannolikheten var att minst två av 23 personer var födda samma datum på året. Det visade sig att sannolikheten var runt 50%. Om man betraktar en grupp på 50 personer är det ungefär 99,7 % chans att minst två av dem är födda samma datum. Kollar man på 70 personer är det 99,9% chans. Det är nästan lite förbluffande, kallas tydligen födelsedagsparadoxen. Den matematiska sanningen stämmer inte överens med naiv intuition, som Wikipedia uttrycker det. Å andra sidan byggde det på antagandet att det är lika stor sannolikhet att födas alla dagar på året, vilket förstås inte stämmer. Nio månader efter semestern eller något sånt lär det vara större sannolikhet. Men i vilket fall. Om ni är på en fest med 57 personer kan ni alltså utan tvekan satsa några hundralappar i ett vad på att minst två personer där är födda samma datum. Sannolikheten är större än 99% att ni kammar hem vadet.
Nog för idag!
tisdag 24 mars 2009
Allt det där!
Mitt huvud har varit avslaget idag. Har känt mig ganska håglös, inte hängt med. En dålig dag helt enkelt, dålig humor, trött, sliten, en pungrapport som måste rättas. Framförallt är jag förkyld, vilket irriterar mig oerhört. Jag som precis kommit igång med träningen igen.
Har styrt upp lite musik till bloggen. Skit i spotify, youtube och sådan skit. Lyssna på det som är bra = det jag listar i min spelare.
LO-Wanja verkar ha kört på grund. Hon var på nyhetsmorgon i morse, ja hon är jämt där nuförtiden. Med bonusar och allt vad det är. Den här gången handlade det om ett pensionsavtal som en avgående VD för AMF hade fått. Hon sitter i styrelsen men "kände inte igen sig i avtalet", trots att hon varit med och godkänt det. Jag fick aldrig riktigt kläm på hur hon försökte försvara sig. Det verkar vara en klurig situation, att måla in sig i ett hörn.
Ja, bonusarna i AMF var det väl tjafs om förra veckan. Eller rörliga löner baserat på prestation, hur man nu vill kalla det. Bonusar hade väl iaf delats ut, trots att pengarna minskade för pensionärerna. Wanja försvarade de rörliga lönerna med att de var tvunga att anpassa sig efter marknaden om de ville ha de bästa kapitalplacerarna. Det argumentet köper jag fullt ut. Dessutom minskade kapitalet helt logiskt på grund av finanskrisen, vilket ledde till försämrade pensioner. Men jag undrar vad de här cheferna och kapitalplacerarna måste uppnå för mål för att få ut sin bonus, vad de måste prestera. Det verkar inte vara direkt knutet till hur det går med kapitalet, dvs pensionsspararnas pengar, vilket väl ändå är vad allting gå ut på. Om en finanskris med minskade pensioner som följd inte leder till att bonusar inte delas ut, vad ska då krävas? Om bonusar alltid delas ut kan det väl knappast kallas rörlig lön. Dessutom fattar väl vilken dum idiot som helst att om pensionärerna får mindre pengar, samtidigt som bonusar delas ut kommer det ta hus i helvete. Oavsett hur bra man kan argumentera för de där bonusarna. Rörligt lönesystem kanske är bra, men de borde se över vad som krävs för att bonusar ska delas ut.
Nu har väl iof regeringen svängt om och börjat förbjuda bonusar i statliga företag. Får se hur det går.
Nu ska jag äta fläskpannkaka!
Har styrt upp lite musik till bloggen. Skit i spotify, youtube och sådan skit. Lyssna på det som är bra = det jag listar i min spelare.
LO-Wanja verkar ha kört på grund. Hon var på nyhetsmorgon i morse, ja hon är jämt där nuförtiden. Med bonusar och allt vad det är. Den här gången handlade det om ett pensionsavtal som en avgående VD för AMF hade fått. Hon sitter i styrelsen men "kände inte igen sig i avtalet", trots att hon varit med och godkänt det. Jag fick aldrig riktigt kläm på hur hon försökte försvara sig. Det verkar vara en klurig situation, att måla in sig i ett hörn.
Ja, bonusarna i AMF var det väl tjafs om förra veckan. Eller rörliga löner baserat på prestation, hur man nu vill kalla det. Bonusar hade väl iaf delats ut, trots att pengarna minskade för pensionärerna. Wanja försvarade de rörliga lönerna med att de var tvunga att anpassa sig efter marknaden om de ville ha de bästa kapitalplacerarna. Det argumentet köper jag fullt ut. Dessutom minskade kapitalet helt logiskt på grund av finanskrisen, vilket ledde till försämrade pensioner. Men jag undrar vad de här cheferna och kapitalplacerarna måste uppnå för mål för att få ut sin bonus, vad de måste prestera. Det verkar inte vara direkt knutet till hur det går med kapitalet, dvs pensionsspararnas pengar, vilket väl ändå är vad allting gå ut på. Om en finanskris med minskade pensioner som följd inte leder till att bonusar inte delas ut, vad ska då krävas? Om bonusar alltid delas ut kan det väl knappast kallas rörlig lön. Dessutom fattar väl vilken dum idiot som helst att om pensionärerna får mindre pengar, samtidigt som bonusar delas ut kommer det ta hus i helvete. Oavsett hur bra man kan argumentera för de där bonusarna. Rörligt lönesystem kanske är bra, men de borde se över vad som krävs för att bonusar ska delas ut.
Nu har väl iof regeringen svängt om och börjat förbjuda bonusar i statliga företag. Får se hur det går.
Nu ska jag äta fläskpannkaka!
måndag 23 mars 2009
Trondheim tur och retur
Hej!
Hemma igen från Norge. Det var otroligt trevligt, lite dryg bilresa. Men många trevliga diskussioner.
Elektrosektionens unionsbröder Sct Omega broderskap i Trondheim fyllde 90 år. Det var en storslagen fest. Lördagen började med lite föredrag om Sct Omegas historia. Därefter fick vi chansen att hälsa på handsken. Alla nyantagna måste ta i handsken för att bli med i broderskapet. Vi blev väl hedermedlemmar eller något. Vad är då handsken? Kort och gott en stor jävla långvarande lågfrekvensig smärtsam ström genom handen. Man måste gå ner på knä innan de slutar. Det var inga problem, stå var det sista jag tänkte på i den stunden. Hade tur och fick inga brännblåsor eller så. Men det gjorde rätt ont. Nu ska jag inte överdriva här, det gjorde inte dödsont. Men ont.
Efter detta körde vi lite lok, de äger Norges första växelströmslok. Rälsen är kanske 15 meter lång, så det är mest fram och tillbaka. Kul ändå. Efter detta bytte vi till frack och drog till en förfest. Den var trevlig. Festen var sedan på ett hotell i Trondheim. Det var jävligt trevligt. De sjöng inte så mycket, de gormade däremot en hel del hockeyramsor. Efter fest var det dans. Det var lite konstigt. Det visade sig att Norrbaggarna dansar bugg i princip varje gång de har fest. Vilket förstås innebär att de är sjukt grymma. Det var som nån jävla let's dance där på golvet. Vi svenskar fick prestationsångest, men jag dansade lite ändå.
Nåja, vi rökte cigariller, snackade skit, drog på efterfest, stal en vägskylt, drack bäsk, pratade skit och gick hem på morgonkvisten. Sov några timmar och åkte sedan tillbaka mot Sverige.
Norge är för övrigt ett dyrt land. Ett mycket dyrt land. Förstår att de åker till Sverige och shoppar loss.
Ohoj!
Hemma igen från Norge. Det var otroligt trevligt, lite dryg bilresa. Men många trevliga diskussioner.
Elektrosektionens unionsbröder Sct Omega broderskap i Trondheim fyllde 90 år. Det var en storslagen fest. Lördagen började med lite föredrag om Sct Omegas historia. Därefter fick vi chansen att hälsa på handsken. Alla nyantagna måste ta i handsken för att bli med i broderskapet. Vi blev väl hedermedlemmar eller något. Vad är då handsken? Kort och gott en stor jävla långvarande lågfrekvensig smärtsam ström genom handen. Man måste gå ner på knä innan de slutar. Det var inga problem, stå var det sista jag tänkte på i den stunden. Hade tur och fick inga brännblåsor eller så. Men det gjorde rätt ont. Nu ska jag inte överdriva här, det gjorde inte dödsont. Men ont.
Efter detta körde vi lite lok, de äger Norges första växelströmslok. Rälsen är kanske 15 meter lång, så det är mest fram och tillbaka. Kul ändå. Efter detta bytte vi till frack och drog till en förfest. Den var trevlig. Festen var sedan på ett hotell i Trondheim. Det var jävligt trevligt. De sjöng inte så mycket, de gormade däremot en hel del hockeyramsor. Efter fest var det dans. Det var lite konstigt. Det visade sig att Norrbaggarna dansar bugg i princip varje gång de har fest. Vilket förstås innebär att de är sjukt grymma. Det var som nån jävla let's dance där på golvet. Vi svenskar fick prestationsångest, men jag dansade lite ändå.
Nåja, vi rökte cigariller, snackade skit, drog på efterfest, stal en vägskylt, drack bäsk, pratade skit och gick hem på morgonkvisten. Sov några timmar och åkte sedan tillbaka mot Sverige.
Norge är för övrigt ett dyrt land. Ett mycket dyrt land. Förstår att de åker till Sverige och shoppar loss.
Ohoj!
torsdag 19 mars 2009
onsdag 18 mars 2009
Fiskpinnar
Meningslösheten kom som en våg över mig när jag for hem från KTH idag. Det är inte mycket som är meningsfullt, mest tidsfördriv. Som den här bloggen, exempelvis. Det är mest ordande om ingenting alls. Sällan några intressanta reflektioner eller betraktelser. Mest rensa-huvudet-skrivning. Det är inte riktigt så att jag är likgiltig, jag menar jag har ju koll på omvärlden. Åtminstone den som kretsar runt mig. Haha. Det är i sådana här lägen man skulle ha en Lina och dra in genom näsan. Men det är för dyrt för en student. Man skulle varit rockstjärna!
Paus!
Paus!
Hahahaa
Hej!
Solen skiner, jag är ganska ledig. Kaffet smakar bra. Vad än bättre är: Jag har lyckats stå ut med mig själv i snart fyra dagar. Bara tränat, lyssnat musik, ätit, klurat och filurat. Lite som rehab efter allt slit. Ska åka inåt stan idag, tror jag. Vi har en lektion, jag känner faktiskt för att gå på den.
På fredag ska vi bila till Trondheim, det ska bli fantastiskt kul. Det är årsfest på universitetet för deras elektrosektion. Jag är dock lite nojig för en jävla elhandske som de har. Man måste tydligen skaka hand med den. Det är enligt vad jag hört allt annat än behagligt. Jag funderar på mina metallskenor i armen. Äh, jag är inte så nojig. Jag menar vad är det värsta som kan hända, att amputera armen.
Jag måste kila nu, för jag ska... jag ska inte göra någonting alls!
Solen skiner, jag är ganska ledig. Kaffet smakar bra. Vad än bättre är: Jag har lyckats stå ut med mig själv i snart fyra dagar. Bara tränat, lyssnat musik, ätit, klurat och filurat. Lite som rehab efter allt slit. Ska åka inåt stan idag, tror jag. Vi har en lektion, jag känner faktiskt för att gå på den.
På fredag ska vi bila till Trondheim, det ska bli fantastiskt kul. Det är årsfest på universitetet för deras elektrosektion. Jag är dock lite nojig för en jävla elhandske som de har. Man måste tydligen skaka hand med den. Det är enligt vad jag hört allt annat än behagligt. Jag funderar på mina metallskenor i armen. Äh, jag är inte så nojig. Jag menar vad är det värsta som kan hända, att amputera armen.
Jag måste kila nu, för jag ska... jag ska inte göra någonting alls!
tisdag 17 mars 2009
Välmående.
Hej!
Igår simmade jag, och tränade. Idag simmade jag 30 längder, och jag tränade. Fattar ni va bra. Lägg på lite bastu och sådär så förstår ni att jag mår bra.
Jag är jävligt irriterad på folk med simglasögon. Alltså, Jakob hade en teori angående hjälmbärande i skidbacken. Om man väljer att ha hjälm på sig faller man in under en av följande kategorier: Jävligt dålig eller Asgrym. Vilket innebär att om du väljer att ha hjälm, och inte är Anja Pärson-bra så faller du automatiskt in i kass-kategorin. Samma resonemang går att föra över på simglasögon. Folk med simglasögon måste vara sjukt grymma på att simma, annars faller de in i den dåliga kategorin. Det var ett gäng sådana som simmade. De crawlade runt som om de vore Lars Frölander, men det enda de åstadkom var att skvätta omkring sig som ett hjälplöst barn. Ja va fan, det är likadant i gymet. Om man har sådana där löjliga träningshandskar. Jag, menar är du inte sjukt stor och vältränad så blir du patetisk med de där handskarna. Man måste göra medvetna val. Fan tänk efter före idioter.
Jag är så FRUKTANSVÄRT olycklig nu. Och så fruktanvärt lycklig.
Sa Olle Ljungström i dokumentären. Det där är knepigt tycker jag. Att inget är speciellt svart och vitt. Ibland är det jävligt befriande att bara se allting svart och vitt. Som här:
Det är liksom bara rent förakt, låten igenom. Det är fantastiskt.
Igår simmade jag, och tränade. Idag simmade jag 30 längder, och jag tränade. Fattar ni va bra. Lägg på lite bastu och sådär så förstår ni att jag mår bra.
Jag är jävligt irriterad på folk med simglasögon. Alltså, Jakob hade en teori angående hjälmbärande i skidbacken. Om man väljer att ha hjälm på sig faller man in under en av följande kategorier: Jävligt dålig eller Asgrym. Vilket innebär att om du väljer att ha hjälm, och inte är Anja Pärson-bra så faller du automatiskt in i kass-kategorin. Samma resonemang går att föra över på simglasögon. Folk med simglasögon måste vara sjukt grymma på att simma, annars faller de in i den dåliga kategorin. Det var ett gäng sådana som simmade. De crawlade runt som om de vore Lars Frölander, men det enda de åstadkom var att skvätta omkring sig som ett hjälplöst barn. Ja va fan, det är likadant i gymet. Om man har sådana där löjliga träningshandskar. Jag, menar är du inte sjukt stor och vältränad så blir du patetisk med de där handskarna. Man måste göra medvetna val. Fan tänk efter före idioter.
Jag är så FRUKTANSVÄRT olycklig nu. Och så fruktanvärt lycklig.
Sa Olle Ljungström i dokumentären. Det där är knepigt tycker jag. Att inget är speciellt svart och vitt. Ibland är det jävligt befriande att bara se allting svart och vitt. Som här:
Det är liksom bara rent förakt, låten igenom. Det är fantastiskt.
söndag 15 mars 2009
Lera
Tentor slut - skönt. Kunde sova ut idag, utan att bry mig om någonting.
Igår var det tentapub, hade nästan glömt hur tråkigt det är. Sektionens band, med Hank förstås, hade sin första spelning, vilket räddade kvällen. Det var sjukt kul. Slaktarn hängde på också, vilket också va sjukt kul.
Vi blev ganska dyng, traskade för att möta Slaktarns polers. Fick syn på kullen vid obseratiorelunden och fick för oss att klättra upp för branten och nudda statyn. Ja, det var omöjligt insåg vi ganska snart. Jag skulle vända och ta mig ner vilket också visade sig vara omöjligt. Jag ramalade och gled på byxorna hela vägen ner. Det var kul, men jag blev oerhört lerig. Sen kom vi inte in på Ace, vilket inte gjorde mig något eftersom jag var sjukt trött.
Nu ska jag ta det lugnt en fyra dagar och inte visa mig så mycket bland folk. Ska bli skönt.
Igår var det tentapub, hade nästan glömt hur tråkigt det är. Sektionens band, med Hank förstås, hade sin första spelning, vilket räddade kvällen. Det var sjukt kul. Slaktarn hängde på också, vilket också va sjukt kul.
Vi blev ganska dyng, traskade för att möta Slaktarns polers. Fick syn på kullen vid obseratiorelunden och fick för oss att klättra upp för branten och nudda statyn. Ja, det var omöjligt insåg vi ganska snart. Jag skulle vända och ta mig ner vilket också visade sig vara omöjligt. Jag ramalade och gled på byxorna hela vägen ner. Det var kul, men jag blev oerhört lerig. Sen kom vi inte in på Ace, vilket inte gjorde mig något eftersom jag var sjukt trött.
Nu ska jag ta det lugnt en fyra dagar och inte visa mig så mycket bland folk. Ska bli skönt.
fredag 6 mars 2009
Ett inlägg utan logik och ordning.
Jag har ingen riktigt tydlig bild av vad det här inlägget ska vara. När jag sitter på tåget hem brukar jag skriva ett blogginlägg i huvudet, måla med den stora penseln. Inte idag. Jag är grovt fascinerad av Olle Ljungström för tillfället, vilket ni lär få lida av. Sluta läsa, det är mitt tips. Jag mår bra, f.ö., men jag är trött och virrig. Jag kanske citerar massa låtar, bara för att jag vill och för att jag gillar texterna. Jag är inte deppig. Jag har inte ont någonstans. Jag sköter min kost och min hygien, även om träningen kan bli bättre. Men det sagt:
Ibland är det som om man inte riktigt är tillfreds. Det stör mig ohyggligt mycket, jag brukar vara bra på det där. Jag undrar vad jag letar efter, vad som kan göra mig nöjd. Ingenting förmodligen. Vilket väl, i sin tur, betyder att det är jag som måste sluta leta.
I skit och i sörja
tar livet sin början
om man är kär i misär
i sprit och i finkel
i helt vriden vinkel
blev vilsen blick
doften jag kände
var hennes
allt som sen hände
kan ej nämnas
eller glömmas
det var väl för väl
för nu är det jag som är kung
Jag höjer alltid blicken, tittar en bit framför mig. Gör planer. Jag menar långt framför mig, min vardag är snarare kaos. Jag tror jag gillar det, att ha en bild. Att, som innan, måla med den stora penseln, måla de närmsta åren. Det där funkar förstås sjukt bra om man har hopp. Om allt känns hopplöst tenderar den där bilden att bli suddig, svårtolkad. Vilket späder på den där hopplösheten. Ibland behövs bara nåt litet, åt båda hållen. Idag är bilden suddig, igår var det klar.
Jag tittar framåt
vägen där
genom ångor av bensin
asfalten kokar
under hjulen
en högre växel
är min medicin
träd blir till skogar
stenar till berg
oljan rinner i varje ven
jag närmar mig målet
som just åkt ifrån
som jag varken kan leva
med eller utan
Såg en dokumentär om Olle Ljungström häromnatten. Han verkar vara ganska trasig. Tungt missbruk. Men inte helt förstörd. Jag gillar ju sånt där. När jag ser honom sänka en vinare rakt ur flaskan känns det inte alls patetiskt. Det känns tungt. Inser att det skulle kännas rätt patetiskt att göra det själv. Men det där väcker mitt intresse. Inte att jag fascineras av missbruk, vilket jag i och för sig gör. Snarare att jag vill höra vad han har att säga. Det känns viktigt att lyssna på honom. Jag är inte intresserad av att lyssna på lyckliga människor, jag menar, vem som helst fixar att vara lycklig. Jag vill höra hur det är på botten, eller i de där trakterna. När man träffar botten, eller kanske ser botten, behöver man de där orden. Han levererade det bästa citat jag hört apråpå att han skulle in på behandlingshem; "Jag ska avlasta min kropp och bli … ett med naturen. Det är typiskt mig. Att förmultna."
Vi har följt varann en stund
du är min allra bästa kund
jag brukar leka med ditt namn
jag finns i din bok och du i min famn
och jag vet att du är där
fast du igentligen borde va här
som man bäddar får man ligga
man kan älska trots att världen är som den är
man kan börja
man kan sluta
sluta världen i ett slag
Han sa i nån intervju att han blir misstänksam när han ser människor som verkar lyckliga. Man skulle väl kunna tolka misstänksam som avundsjuk här, men jag förstår hur han menar. Det är ungefär som när man betraktade kristna skolgruppen under gymnasiet. De sprang omkring i stora klasar, minst 10-15 stycken, aldrig färre. Satte upp lappar på skåpen med ord som "Du är älskad", "Du är omtyckt" etc. De verkade oerhört lyckliga. Det fanns inga problem. De fnissade aldrig, de skrattade högt. Det där gjorde mig oerhört misstänksam.
Du lägger handen på min panna
Formar ord som exploderar
Men orden tillhör någon annan
Som är någon annanstans
En lycklig man
Det är sånt som bara händer mig
Det är sånt som bara händer mig
Jag var så nära
En liten stund
Det är sånt som bara händer mig
Ni som använder Spotify, in och lyssna. Det mesta finns. Det är bra. Carolin Af Ugglas make brukar tydligen kompa honom, har glömt hans namn. Vid något tillfälle i dokumentären var han med i hennes fantastiska kör. De sjöng en av hans låtar, "Som du". Fantastiskt. Om jag hade varit en sån som kan gråta skulle jag gråtit som ett barn. Va fan, Svt lägger väl upp allt på nätet i dessa dagar, in och kolla på dokumentären också.
Du sa vi hade aldrig riktigt tid att leka
Det är väl det enda jag kan hålla med om
Du visste att min stolthet skulle vika
samma sekund du tog min hand
Du låter första plagget falla
Du låter andra plagget falla
Du låter tredje plagget falla
Inte långt kvar nu, bara jag och du
......och så himlen
Bara himlen ser på
Bara himlen ser på
Det här är ett saftigt inlägg. Så går det när man inte planerar. Men jag är, som sagt, lite besatt av Olle Ljungström ikväll. Jävligt dåligt att citera så mycket skit utan att skriva vilka låtar. I tur och ordning: nu är det jag som är kung/med eller utan/som man bäddar får man ligga/de är sånt som bara händer mig/bara himlen ser på.
Jag blev också oerhört fascinerad av att han skriver låtarna på plats i studion. Lät orden komma på något sätt. Jag har aldrig riktigt trott på det där, det gör mig också misstänksam.
Du var min första stjärna
och du sa som det va
om nånting i pudelns kärna
du hade allt jag ville ha
För jag ville va som du
jag ville va som du
jag ville va som du
och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Du lät mig leka lite stor
känna hur det känns
och du var som en bror
fick allt att stämma överens
Jag ville va som du
jag ville va som du
se ut som du
Det är ju fantastiska texter. Jag är såld.
Ett jävla gay-inlägg. Jag vet. Det blir så ibland, man kan inte vara cool jämt.
Ibland är det som om man inte riktigt är tillfreds. Det stör mig ohyggligt mycket, jag brukar vara bra på det där. Jag undrar vad jag letar efter, vad som kan göra mig nöjd. Ingenting förmodligen. Vilket väl, i sin tur, betyder att det är jag som måste sluta leta.
I skit och i sörja
tar livet sin början
om man är kär i misär
i sprit och i finkel
i helt vriden vinkel
blev vilsen blick
doften jag kände
var hennes
allt som sen hände
kan ej nämnas
eller glömmas
det var väl för väl
för nu är det jag som är kung
Jag höjer alltid blicken, tittar en bit framför mig. Gör planer. Jag menar långt framför mig, min vardag är snarare kaos. Jag tror jag gillar det, att ha en bild. Att, som innan, måla med den stora penseln, måla de närmsta åren. Det där funkar förstås sjukt bra om man har hopp. Om allt känns hopplöst tenderar den där bilden att bli suddig, svårtolkad. Vilket späder på den där hopplösheten. Ibland behövs bara nåt litet, åt båda hållen. Idag är bilden suddig, igår var det klar.
Jag tittar framåt
vägen där
genom ångor av bensin
asfalten kokar
under hjulen
en högre växel
är min medicin
träd blir till skogar
stenar till berg
oljan rinner i varje ven
jag närmar mig målet
som just åkt ifrån
som jag varken kan leva
med eller utan
Såg en dokumentär om Olle Ljungström häromnatten. Han verkar vara ganska trasig. Tungt missbruk. Men inte helt förstörd. Jag gillar ju sånt där. När jag ser honom sänka en vinare rakt ur flaskan känns det inte alls patetiskt. Det känns tungt. Inser att det skulle kännas rätt patetiskt att göra det själv. Men det där väcker mitt intresse. Inte att jag fascineras av missbruk, vilket jag i och för sig gör. Snarare att jag vill höra vad han har att säga. Det känns viktigt att lyssna på honom. Jag är inte intresserad av att lyssna på lyckliga människor, jag menar, vem som helst fixar att vara lycklig. Jag vill höra hur det är på botten, eller i de där trakterna. När man träffar botten, eller kanske ser botten, behöver man de där orden. Han levererade det bästa citat jag hört apråpå att han skulle in på behandlingshem; "Jag ska avlasta min kropp och bli … ett med naturen. Det är typiskt mig. Att förmultna."
Vi har följt varann en stund
du är min allra bästa kund
jag brukar leka med ditt namn
jag finns i din bok och du i min famn
och jag vet att du är där
fast du igentligen borde va här
som man bäddar får man ligga
man kan älska trots att världen är som den är
man kan börja
man kan sluta
sluta världen i ett slag
Han sa i nån intervju att han blir misstänksam när han ser människor som verkar lyckliga. Man skulle väl kunna tolka misstänksam som avundsjuk här, men jag förstår hur han menar. Det är ungefär som när man betraktade kristna skolgruppen under gymnasiet. De sprang omkring i stora klasar, minst 10-15 stycken, aldrig färre. Satte upp lappar på skåpen med ord som "Du är älskad", "Du är omtyckt" etc. De verkade oerhört lyckliga. Det fanns inga problem. De fnissade aldrig, de skrattade högt. Det där gjorde mig oerhört misstänksam.
Du lägger handen på min panna
Formar ord som exploderar
Men orden tillhör någon annan
Som är någon annanstans
En lycklig man
Det är sånt som bara händer mig
Det är sånt som bara händer mig
Jag var så nära
En liten stund
Det är sånt som bara händer mig
Ni som använder Spotify, in och lyssna. Det mesta finns. Det är bra. Carolin Af Ugglas make brukar tydligen kompa honom, har glömt hans namn. Vid något tillfälle i dokumentären var han med i hennes fantastiska kör. De sjöng en av hans låtar, "Som du". Fantastiskt. Om jag hade varit en sån som kan gråta skulle jag gråtit som ett barn. Va fan, Svt lägger väl upp allt på nätet i dessa dagar, in och kolla på dokumentären också.
Du sa vi hade aldrig riktigt tid att leka
Det är väl det enda jag kan hålla med om
Du visste att min stolthet skulle vika
samma sekund du tog min hand
Du låter första plagget falla
Du låter andra plagget falla
Du låter tredje plagget falla
Inte långt kvar nu, bara jag och du
......och så himlen
Bara himlen ser på
Bara himlen ser på
Det här är ett saftigt inlägg. Så går det när man inte planerar. Men jag är, som sagt, lite besatt av Olle Ljungström ikväll. Jävligt dåligt att citera så mycket skit utan att skriva vilka låtar. I tur och ordning: nu är det jag som är kung/med eller utan/som man bäddar får man ligga/de är sånt som bara händer mig/bara himlen ser på.
Jag blev också oerhört fascinerad av att han skriver låtarna på plats i studion. Lät orden komma på något sätt. Jag har aldrig riktigt trott på det där, det gör mig också misstänksam.
Du var min första stjärna
och du sa som det va
om nånting i pudelns kärna
du hade allt jag ville ha
För jag ville va som du
jag ville va som du
jag ville va som du
och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Du lät mig leka lite stor
känna hur det känns
och du var som en bror
fick allt att stämma överens
Jag ville va som du
jag ville va som du
se ut som du
Det är ju fantastiska texter. Jag är såld.
Ett jävla gay-inlägg. Jag vet. Det blir så ibland, man kan inte vara cool jämt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
