Ett inlägg utan logik och ordning.

Jag har ingen riktigt tydlig bild av vad det här inlägget ska vara. När jag sitter på tåget hem brukar jag skriva ett blogginlägg i huvudet, måla med den stora penseln. Inte idag. Jag är grovt fascinerad av Olle Ljungström för tillfället, vilket ni lär få lida av. Sluta läsa, det är mitt tips. Jag mår bra, f.ö., men jag är trött och virrig. Jag kanske citerar massa låtar, bara för att jag vill och för att jag gillar texterna. Jag är inte deppig. Jag har inte ont någonstans. Jag sköter min kost och min hygien, även om träningen kan bli bättre. Men det sagt:


Ibland är det som om man inte riktigt är tillfreds. Det stör mig ohyggligt mycket, jag brukar vara bra på det där. Jag undrar vad jag letar efter, vad som kan göra mig nöjd. Ingenting förmodligen. Vilket väl, i sin tur, betyder att det är jag som måste sluta leta.

I skit och i sörja
tar livet sin början
om man är kär i misär
i sprit och i finkel
i helt vriden vinkel
blev vilsen blick
doften jag kände
var hennes
allt som sen hände
kan ej nämnas
eller glömmas
det var väl för väl
för nu är det jag som är kung

Jag höjer alltid blicken, tittar en bit framför mig. Gör planer. Jag menar långt framför mig, min vardag är snarare kaos. Jag tror jag gillar det, att ha en bild. Att, som innan, måla med den stora penseln, måla de närmsta åren. Det där funkar förstås sjukt bra om man har hopp. Om allt känns hopplöst tenderar den där bilden att bli suddig, svårtolkad. Vilket späder på den där hopplösheten. Ibland behövs bara nåt litet, åt båda hållen. Idag är bilden suddig, igår var det klar.

Jag tittar framåt
vägen där
genom ångor av bensin
asfalten kokar
under hjulen
en högre växel
är min medicin
träd blir till skogar
stenar till berg
oljan rinner i varje ven
jag närmar mig målet
som just åkt ifrån
som jag varken kan leva
med eller utan

Såg en dokumentär om Olle Ljungström häromnatten. Han verkar vara ganska trasig. Tungt missbruk. Men inte helt förstörd. Jag gillar ju sånt där. När jag ser honom sänka en vinare rakt ur flaskan känns det inte alls patetiskt. Det känns tungt. Inser att det skulle kännas rätt patetiskt att göra det själv. Men det där väcker mitt intresse. Inte att jag fascineras av missbruk, vilket jag i och för sig gör. Snarare att jag vill höra vad han har att säga. Det känns viktigt att lyssna på honom. Jag är inte intresserad av att lyssna på lyckliga människor, jag menar, vem som helst fixar att vara lycklig. Jag vill höra hur det är på botten, eller i de där trakterna. När man träffar botten, eller kanske ser botten, behöver man de där orden. Han levererade det bästa citat jag hört apråpå att han skulle in på behandlingshem; "Jag ska avlasta min kropp och bli …  ett med naturen. Det är typiskt mig. Att förmultna."

Vi har följt varann en stund
du är min allra bästa kund
jag brukar leka med ditt namn
jag finns i din bok och du i min famn
och jag vet att du är där
fast du igentligen borde va här
som man bäddar får man ligga
man kan älska trots att världen är som den är
man kan börja
man kan sluta
sluta världen i ett slag

Han sa i nån intervju att han blir misstänksam när han ser människor som verkar lyckliga. Man skulle väl kunna tolka misstänksam som avundsjuk här, men jag förstår hur han menar. Det är ungefär som när man betraktade kristna skolgruppen under gymnasiet. De sprang omkring i stora klasar, minst 10-15 stycken, aldrig färre. Satte upp lappar på skåpen med ord som "Du är älskad", "Du är omtyckt" etc. De verkade oerhört lyckliga. Det fanns inga problem. De fnissade aldrig, de skrattade högt. Det där gjorde mig oerhört misstänksam.

Du lägger handen på min panna
Formar ord som exploderar
Men orden tillhör någon annan
Som är någon annanstans
En lycklig man
Det är sånt som bara händer mig
Det är sånt som bara händer mig
Jag var så nära
En liten stund
Det är sånt som bara händer mig

Ni som använder Spotify, in och lyssna. Det mesta finns. Det är bra. Carolin Af Ugglas make brukar tydligen kompa honom, har glömt hans namn. Vid något tillfälle i dokumentären var han med i hennes fantastiska kör. De sjöng en av hans låtar, "Som du". Fantastiskt. Om jag hade varit en sån som kan gråta skulle jag gråtit som ett barn. Va fan, Svt lägger väl upp allt på nätet i dessa dagar, in och kolla på dokumentären också.

Du sa vi hade aldrig riktigt tid att leka
Det är väl det enda jag kan hålla med om
Du visste att min stolthet skulle vika
samma sekund du tog min hand
Du låter första plagget falla
Du låter andra plagget falla
Du låter tredje plagget falla
Inte långt kvar nu, bara jag och du
......och så himlen
Bara himlen ser på
Bara himlen ser på

Det här är ett saftigt inlägg. Så går det när man inte planerar. Men jag är, som sagt, lite besatt av Olle Ljungström ikväll. Jävligt dåligt att citera så mycket skit utan att skriva vilka låtar. I tur och ordning: nu är det jag som är kung/med eller utan/som man bäddar får man ligga/de är sånt som bara händer mig/bara himlen ser på.

Jag blev också oerhört fascinerad av att han skriver låtarna på plats i studion. Lät orden komma på något sätt. Jag har aldrig riktigt trott på det där, det gör mig också misstänksam.

Du var min första stjärna
och du sa som det va
om nånting i pudelns kärna
du hade allt jag ville ha
För jag ville va som du
jag ville va som du
jag ville va som du
och göra allting du kunde
Jag ville va som du
Du lät mig leka lite stor
känna hur det känns
och du var som en bror
fick allt att stämma överens
Jag ville va som du
jag ville va som du
se ut som du

Det är ju fantastiska texter. Jag är såld.

Ett jävla gay-inlägg. Jag vet. Det blir så ibland, man kan inte vara cool jämt.