Hjul!

Sitter hemma hos mor, julskinkan griljeras. Det är trevligt. Trevligt att vara i stan, trevligt att träffa folk.

I onsdags såg vi Henkrik Schyffert på cirkus. Hans nittiotalsshow. Det var oerhört bra. Han talade om humor i allmänhet, ironi i synnerhet. Varför det blev som det blev, och varför ironin växte fram. Han gick efter idén att alla vill göra revolt mot sina föräldrar. Problemet för hans generation var att föräldrarna redan varit allt. Från hippies till yuppies. De hade täckt in allt från vänster till höger. Hur provocerar man då sina föräldrar? Jo, genom att inte ta ställning alls. Genom att vara ironisk. Schyffert startade Killinggänget, han stod i centrum och gjorde ingenting. De andra var de talangfulla i gruppen. Han startade bandet Whale. En av medlemmarna spelade trummor. En annan skrev låtar, producerade, ägde alla instrument och gjorde i princip allting. Schyffert stod i centrum och gjorde ingenting. Stenbeck startade ZTV, en kanal om ingenting. Knesset började sändas, ett program där de var livrädda för att diskussionerna skulle ha någon som helst substans. Henrik Schyffert blev chef på ZTV.

Det var intressant och kul, allvar blandat med humor. Problemet med ironin var att tillslut visste man inte vad som var skoj eller allvar. Allt var ironi. Schyffert talade om två dörrar, ett val. När någon berättar en historia kan man antingen välja humordörren, det trevliga och varma rummet där allt är mysigt, och skratta åt det. Eller så kan man välja allvarsdörren. Han illustrerade det väl med exempel. Idén var att han under showen berättade samma historia två gånger. Ena gången gick publiken in allvarsdörren, andra gången i humordörren.

Tillslut föll allting för Schyffert. När man inte gått in i allvarsdörren på lång tid rostar den igen. Man blir rädd för vad som finns där bakom. Han började gå till en psykolog (och gav rådet att inte vara ironisk mot en psykolog). Det som Schyffert menade var problemet var att de aldrig tog konsekvenserna av det de gjorde. Det var jävligt lätt att ställa Robert Gustafsson på en scen med en iller och driva med alkoholister, men det var fan så mycket svårare att stå för det när en i Killinggänget var tvungen att gå på AA-möten (Jonas Inde).

Just det där med konsekvenserna av ens agerade kände jag igen mig mycket i. Hela gymnasiet var allt ironi för mig. För mina vänner med, det var liksom vår grej. Jag delade ut rallarsvingar till höger och vänster mot mina klasskamrater, men tog aldrig konsekvenserna av det. Nån kunde frågat: "Men Eric menar du verkligen de där". Jag skulle svarat som Schyffert sa: "Ja............ eller inte". Det är lätt att bara gömma sig bakom ironin och vräka ur sig vad som helst. Det fanns liksom inga som helst gränser för vad jag kunde säga. Jag var ju ironisk. Det var ju nån form av elitism, de där. Att ställa sig lite över alla andra. En försvarmekanism antar jag. Till viss del är det kanske fortfarande så. Konsekvenser är läskigt, allvar är läskigt.

Jul är inte läskigt. Det är mysigt. Nu ska jag prata lite med mor och syster.

Hoj!
(bjuder på Popsicle - Hey Princess, som enligt Schyffert definerade 90-talet för honom. Bra jävla låt)