Det känns lite som ett vakum ibland, dessa mellandagar. En hel del One Tree Hill har vi matat igenom. En och en halv säsong snart. Med tillhörande läsk, chips, riesen, polly, djungelvrål, snus, pizza, kaffe, bäsk, etc. Det är en hel massa ältande i den där serien. Man får nästan lite ångest.
Ligger hemma hos mor, kan förstås inte sova. Mitt dygn är vänt. Imorgon måste jag upp tidigt, ska till mormor och vara hungrig vid 13.00.
Idag träffade jag Alex, efter hans tio månader på drift. Kul.
Idag träffade jag inte Slaktarn, orkade inte. Min kropp protesterde efter mitt dåliga leverne på sista tiden. Ska dock träffa honom snart!
Har inte lyssnat mycket på musik på sistone. Det är rätt skönt.
Hank kommer till Svartåstaden på nyår. Bra. Kul. Det blir nog en ganska anspråkslös afton med en del alkohol inblandat.
Enligt en undersökning av Lunarstorm kommer 350 000 ungdomar supa på nyår. Det är väl ungefär de 350 000 som fortfarande använder Lunarstorm.
Idag spelade jag ett spel med min syster. Man skulle rita olika grejer, och de andra gissa. Bl a skulle man rita ordspråk. En stor rektangel bredvid en människa ritades. Det såg ut att komma något ur munnen på människan. Sedan en liten rektangel och en jordglob. JAHAA!, utbrister plötsligt min syster, stor människa liten jord! Vad det nu är för ordspråk. (Stor i orden liten på jorden, var det rätta). Jag gillar min syster.
Thunder Road då:
The door is open but the ride ain't free
Nu ska jag sovaa!
måndag 29 december 2008
torsdag 25 december 2008
Glad
Jag är otroligt glad. Jag känner mig som en människa. Jag känner mig sårbar, inte odödlig. Det är märkligt det där.
Ska traska bort till Bergman om en stund. Snurra plattor och dricka pilsner.
Funderar på att sätta på mig en skylt när jag går ut ikväll. "Jo, allt är bra. Jag pluggar, gör jag. Det är jättekul. Ja, kul att se dig med. Du får ha en trevlig kväll"
Hetsåt precis en ask noblesse. Usch.
Jag fick fina klappar igår.
Ha det bra!
Ska traska bort till Bergman om en stund. Snurra plattor och dricka pilsner.
Funderar på att sätta på mig en skylt när jag går ut ikväll. "Jo, allt är bra. Jag pluggar, gör jag. Det är jättekul. Ja, kul att se dig med. Du får ha en trevlig kväll"
Hetsåt precis en ask noblesse. Usch.
Jag fick fina klappar igår.
Ha det bra!
tisdag 23 december 2008
Hjul!
Sitter hemma hos mor, julskinkan griljeras. Det är trevligt. Trevligt att vara i stan, trevligt att träffa folk.
I onsdags såg vi Henkrik Schyffert på cirkus. Hans nittiotalsshow. Det var oerhört bra. Han talade om humor i allmänhet, ironi i synnerhet. Varför det blev som det blev, och varför ironin växte fram. Han gick efter idén att alla vill göra revolt mot sina föräldrar. Problemet för hans generation var att föräldrarna redan varit allt. Från hippies till yuppies. De hade täckt in allt från vänster till höger. Hur provocerar man då sina föräldrar? Jo, genom att inte ta ställning alls. Genom att vara ironisk. Schyffert startade Killinggänget, han stod i centrum och gjorde ingenting. De andra var de talangfulla i gruppen. Han startade bandet Whale. En av medlemmarna spelade trummor. En annan skrev låtar, producerade, ägde alla instrument och gjorde i princip allting. Schyffert stod i centrum och gjorde ingenting. Stenbeck startade ZTV, en kanal om ingenting. Knesset började sändas, ett program där de var livrädda för att diskussionerna skulle ha någon som helst substans. Henrik Schyffert blev chef på ZTV.
Det var intressant och kul, allvar blandat med humor. Problemet med ironin var att tillslut visste man inte vad som var skoj eller allvar. Allt var ironi. Schyffert talade om två dörrar, ett val. När någon berättar en historia kan man antingen välja humordörren, det trevliga och varma rummet där allt är mysigt, och skratta åt det. Eller så kan man välja allvarsdörren. Han illustrerade det väl med exempel. Idén var att han under showen berättade samma historia två gånger. Ena gången gick publiken in allvarsdörren, andra gången i humordörren.
Tillslut föll allting för Schyffert. När man inte gått in i allvarsdörren på lång tid rostar den igen. Man blir rädd för vad som finns där bakom. Han började gå till en psykolog (och gav rådet att inte vara ironisk mot en psykolog). Det som Schyffert menade var problemet var att de aldrig tog konsekvenserna av det de gjorde. Det var jävligt lätt att ställa Robert Gustafsson på en scen med en iller och driva med alkoholister, men det var fan så mycket svårare att stå för det när en i Killinggänget var tvungen att gå på AA-möten (Jonas Inde).
Just det där med konsekvenserna av ens agerade kände jag igen mig mycket i. Hela gymnasiet var allt ironi för mig. För mina vänner med, det var liksom vår grej. Jag delade ut rallarsvingar till höger och vänster mot mina klasskamrater, men tog aldrig konsekvenserna av det. Nån kunde frågat: "Men Eric menar du verkligen de där". Jag skulle svarat som Schyffert sa: "Ja............ eller inte". Det är lätt att bara gömma sig bakom ironin och vräka ur sig vad som helst. Det fanns liksom inga som helst gränser för vad jag kunde säga. Jag var ju ironisk. Det var ju nån form av elitism, de där. Att ställa sig lite över alla andra. En försvarmekanism antar jag. Till viss del är det kanske fortfarande så. Konsekvenser är läskigt, allvar är läskigt.
Jul är inte läskigt. Det är mysigt. Nu ska jag prata lite med mor och syster.
Hoj!
(bjuder på Popsicle - Hey Princess, som enligt Schyffert definerade 90-talet för honom. Bra jävla låt)
I onsdags såg vi Henkrik Schyffert på cirkus. Hans nittiotalsshow. Det var oerhört bra. Han talade om humor i allmänhet, ironi i synnerhet. Varför det blev som det blev, och varför ironin växte fram. Han gick efter idén att alla vill göra revolt mot sina föräldrar. Problemet för hans generation var att föräldrarna redan varit allt. Från hippies till yuppies. De hade täckt in allt från vänster till höger. Hur provocerar man då sina föräldrar? Jo, genom att inte ta ställning alls. Genom att vara ironisk. Schyffert startade Killinggänget, han stod i centrum och gjorde ingenting. De andra var de talangfulla i gruppen. Han startade bandet Whale. En av medlemmarna spelade trummor. En annan skrev låtar, producerade, ägde alla instrument och gjorde i princip allting. Schyffert stod i centrum och gjorde ingenting. Stenbeck startade ZTV, en kanal om ingenting. Knesset började sändas, ett program där de var livrädda för att diskussionerna skulle ha någon som helst substans. Henrik Schyffert blev chef på ZTV.
Det var intressant och kul, allvar blandat med humor. Problemet med ironin var att tillslut visste man inte vad som var skoj eller allvar. Allt var ironi. Schyffert talade om två dörrar, ett val. När någon berättar en historia kan man antingen välja humordörren, det trevliga och varma rummet där allt är mysigt, och skratta åt det. Eller så kan man välja allvarsdörren. Han illustrerade det väl med exempel. Idén var att han under showen berättade samma historia två gånger. Ena gången gick publiken in allvarsdörren, andra gången i humordörren.
Tillslut föll allting för Schyffert. När man inte gått in i allvarsdörren på lång tid rostar den igen. Man blir rädd för vad som finns där bakom. Han började gå till en psykolog (och gav rådet att inte vara ironisk mot en psykolog). Det som Schyffert menade var problemet var att de aldrig tog konsekvenserna av det de gjorde. Det var jävligt lätt att ställa Robert Gustafsson på en scen med en iller och driva med alkoholister, men det var fan så mycket svårare att stå för det när en i Killinggänget var tvungen att gå på AA-möten (Jonas Inde).
Just det där med konsekvenserna av ens agerade kände jag igen mig mycket i. Hela gymnasiet var allt ironi för mig. För mina vänner med, det var liksom vår grej. Jag delade ut rallarsvingar till höger och vänster mot mina klasskamrater, men tog aldrig konsekvenserna av det. Nån kunde frågat: "Men Eric menar du verkligen de där". Jag skulle svarat som Schyffert sa: "Ja............ eller inte". Det är lätt att bara gömma sig bakom ironin och vräka ur sig vad som helst. Det fanns liksom inga som helst gränser för vad jag kunde säga. Jag var ju ironisk. Det var ju nån form av elitism, de där. Att ställa sig lite över alla andra. En försvarmekanism antar jag. Till viss del är det kanske fortfarande så. Konsekvenser är läskigt, allvar är läskigt.
Jul är inte läskigt. Det är mysigt. Nu ska jag prata lite med mor och syster.
Hoj!
(bjuder på Popsicle - Hey Princess, som enligt Schyffert definerade 90-talet för honom. Bra jävla låt)
söndag 14 december 2008
Söndag
Jag önskar CDON kunde sluta vara sämst och ge mig mina saker.
Igår åt vi mycket god mat hos Hank. Sen lyssnade vi på 90-talsmusik, vilket var rätt kul. Jag har mycket stor respekt för Orup, för övrigt.
Idag kollade jag på Harry Potter. Den gick på femman. Dubbad till svenska. Bra förmiddagssyssla. Nu har jag ångest för att jag inte gör något. Kan man vara världens mest rastlösa människa?
Satt och funderade på konsertminnen. Kom inte på så många. Men en jävla höjdpunkt var ändå när Thåström gled in i Cloetta Center under Winnerbäcks konsert 2004:
Som ni märker har jag inte mycket att skriva idag. Det här är också ett dreamteam:
Hejdå
Igår åt vi mycket god mat hos Hank. Sen lyssnade vi på 90-talsmusik, vilket var rätt kul. Jag har mycket stor respekt för Orup, för övrigt.
Idag kollade jag på Harry Potter. Den gick på femman. Dubbad till svenska. Bra förmiddagssyssla. Nu har jag ångest för att jag inte gör något. Kan man vara världens mest rastlösa människa?
Satt och funderade på konsertminnen. Kom inte på så många. Men en jävla höjdpunkt var ändå när Thåström gled in i Cloetta Center under Winnerbäcks konsert 2004:
Som ni märker har jag inte mycket att skriva idag. Det här är också ett dreamteam:
Hejdå
lördag 13 december 2008
Öl!
Hej!
Snart ska jag dricka öl. Sänka några kalla. Hank har köpt åt mig. Hoppas på en Oxford. Minst.
Innebandyn var kul. Vi kom femma eller nåt. Jag fick tacklas. Testosteronet sprutade i lokalen. Det var mycket fulspel. Hehe.
Jag häpnas över alla hantverkar-småfirmor här. De har så dåliga namn. Idag såg jag "Perfekt" Bygg och renovering. Eller flyttfirma "Säkra händer". Nån jävla PR-nisse som har sagt att de ska ha namn efter vad de står för. För mig blir effekten omvänd. En jävla bil som det står "Perfekt" på, där loggan ser ut att höra hemma på ett tvättmedelspaket, är inte speciellt trovärdigt i min värld. Nä, tacka vet jag "Bosses Bygg" och firmor i den stilen. De är pålitliga. Den där Bosse, han är en jävel på att snickra. Det är jag fullkomligt övertygad om.
Ölåölåöl. Jag ska testa mitt "Riga black balsam" som jag köpte i Lettland. Det är starkt och svart. verkar vara visköst. Nu måste jag gå!
Chipp
Snart ska jag dricka öl. Sänka några kalla. Hank har köpt åt mig. Hoppas på en Oxford. Minst.
Innebandyn var kul. Vi kom femma eller nåt. Jag fick tacklas. Testosteronet sprutade i lokalen. Det var mycket fulspel. Hehe.
Jag häpnas över alla hantverkar-småfirmor här. De har så dåliga namn. Idag såg jag "Perfekt" Bygg och renovering. Eller flyttfirma "Säkra händer". Nån jävla PR-nisse som har sagt att de ska ha namn efter vad de står för. För mig blir effekten omvänd. En jävla bil som det står "Perfekt" på, där loggan ser ut att höra hemma på ett tvättmedelspaket, är inte speciellt trovärdigt i min värld. Nä, tacka vet jag "Bosses Bygg" och firmor i den stilen. De är pålitliga. Den där Bosse, han är en jävel på att snickra. Det är jag fullkomligt övertygad om.
Ölåölåöl. Jag ska testa mitt "Riga black balsam" som jag köpte i Lettland. Det är starkt och svart. verkar vara visköst. Nu måste jag gå!
Chipp
fredag 12 december 2008
De går inge bra nu
De går inge bra nu. Fantastisk låttitel av TAW, med anspelning på Petter.
Jag har aldrig hört låten dock.
Jag är låg.
Det regnar.
Idol är trist.
På spåret är svårt.
Alltså, jag är inte så låg. Jag menar, inte mer än nån annan. En liten dipp. Det är bra i sig, då känns det lite mer när man är glad. Nu skulle jag kunna göra ett utlägg om motsatser, ni vet att ingenting kan existera utan sin motsats och så vidare. Jag har ingen lust.
Alltså, vem fan har sagt att livet ska vara lätt?
Det är som det ska.
Alltså, Spotify är trevligt. Nyss insåg jag hur man gör för att dela låtlistor. Den jag delar med kan, liksom jag, ta bort och lägga till låtar i listan. På så sätt kan man tipsa musik till varandra. jag har f.ö. två Spotify-invites om någon känner sig sugen.
Alltså, jag har otroligt ont i ryggen. Ivar låg på mig (Jaja, inget sånt). Jag skulle, som vanligt, visa hur stark jag är och lyfta bort honom. Min rygg förklarade snabbt att jag inte är speciellt stark. Jag är svag. Det gör mig arg, eftersom det är innebandyturnering imorgon. Det gillar jag. Jag gillar innebandy.
Alltså, min studiemotivation är lägre än lägst. Ser fram emot middag hos Hank imorgon, och några öl efter det. Träffa Dick också. På onsdag ska mina vänner och jag se Schyfferts show. Det ser jag också fram emot. Vad skulle man göra utan sina vänner, egentligen!
Alltså, mobiltelefonens ordlista är konstig. Om man ska skriva "Hobert", som i Richard Hobert, kommer "incest" fram. Det tyckte jag var kul. Ordet dubbelfitta finns i ordboken, vilket är ännu roligare. Det var inte jag som kom på det. Den omedelbara frågan är; Vad är en dubbelfitta? Ord som bajs, skit, snopp, penis, knulla, vagina och kuk finns inte med. Men dubbelfitta finns.
Alltså, indisk mat är gott. Men dyrt. 192 pickadoller för Kashmiri Masala, vitlöksnaam och 66 cl indisk öl. Men det var värt det, iof.
Alltså, jag är trött på den mesta musik jag lyssnar på nu. Just nu lyssnar jag på Nick Lowe:
Why do I go on fooling myself
When I know you're with somebody else
Only a fool breaks his own heart
Det känns som jag lyssnar på samma låtar jämt. Och skriver samma blogginlägg jämt. Inte mycket nytt idag, om ni kikar bakåt i historiken.
Jag bjuder på ett grymt Youtube-klipp:
Alltså, ni kanske går och tror att jag har blivit Magnus Broni. Ni behöver inte vara oroliga. Jag är bara oerhört oseriös. Extremt jävla oseriös.
Alltså!
Jag har aldrig hört låten dock.
Jag är låg.
Det regnar.
Idol är trist.
På spåret är svårt.
Alltså, jag är inte så låg. Jag menar, inte mer än nån annan. En liten dipp. Det är bra i sig, då känns det lite mer när man är glad. Nu skulle jag kunna göra ett utlägg om motsatser, ni vet att ingenting kan existera utan sin motsats och så vidare. Jag har ingen lust.
Alltså, vem fan har sagt att livet ska vara lätt?
Det är som det ska.
Alltså, Spotify är trevligt. Nyss insåg jag hur man gör för att dela låtlistor. Den jag delar med kan, liksom jag, ta bort och lägga till låtar i listan. På så sätt kan man tipsa musik till varandra. jag har f.ö. två Spotify-invites om någon känner sig sugen.
Alltså, jag har otroligt ont i ryggen. Ivar låg på mig (Jaja, inget sånt). Jag skulle, som vanligt, visa hur stark jag är och lyfta bort honom. Min rygg förklarade snabbt att jag inte är speciellt stark. Jag är svag. Det gör mig arg, eftersom det är innebandyturnering imorgon. Det gillar jag. Jag gillar innebandy.
Alltså, min studiemotivation är lägre än lägst. Ser fram emot middag hos Hank imorgon, och några öl efter det. Träffa Dick också. På onsdag ska mina vänner och jag se Schyfferts show. Det ser jag också fram emot. Vad skulle man göra utan sina vänner, egentligen!
Alltså, mobiltelefonens ordlista är konstig. Om man ska skriva "Hobert", som i Richard Hobert, kommer "incest" fram. Det tyckte jag var kul. Ordet dubbelfitta finns i ordboken, vilket är ännu roligare. Det var inte jag som kom på det. Den omedelbara frågan är; Vad är en dubbelfitta? Ord som bajs, skit, snopp, penis, knulla, vagina och kuk finns inte med. Men dubbelfitta finns.
Alltså, indisk mat är gott. Men dyrt. 192 pickadoller för Kashmiri Masala, vitlöksnaam och 66 cl indisk öl. Men det var värt det, iof.
Alltså, jag är trött på den mesta musik jag lyssnar på nu. Just nu lyssnar jag på Nick Lowe:
Why do I go on fooling myself
When I know you're with somebody else
Only a fool breaks his own heart
Det känns som jag lyssnar på samma låtar jämt. Och skriver samma blogginlägg jämt. Inte mycket nytt idag, om ni kikar bakåt i historiken.
Jag bjuder på ett grymt Youtube-klipp:
Alltså, ni kanske går och tror att jag har blivit Magnus Broni. Ni behöver inte vara oroliga. Jag är bara oerhört oseriös. Extremt jävla oseriös.
Alltså!
onsdag 10 december 2008
Det börjar bli svårt att se, jag är i skymningen!
Hej!
Igår kom jag hem sent, det var sektionsmöte. Åkte med sista tåget klockan 00.40. En äldre kvinna, lite rund, klädd i stora tygtrasor och med ett allmänt slitet utseende satt och läste bibeln. En yngre, lite lätt onykter man, satt bakom mig. Plötsligt började han prata med kvinnan. Det handlade förstås om det mest utjatade av alla ämnen; Varför läsa bibeln? Det var lite smått underhållande, framförallt eftersom det var på natten. Kvinnan började jiddra om hur allt dagens läkare använder för att bota sjukdomar står att läsa om där. Mannen kom med precis de tafatta och idiotiska argument som man kan förvänta sig av en ung, onykter, ful man (Om man låter fördomarna flöda fritt i skallen en stund). Skitsamma. Det var kul iaf. Båda verkade lite lost.
Igår var det sektionsmöte. I egenskap av sektionens musikborggarråd framförde Hank en låt. Traditionsenligt skall fyra stycken öl intagas innan detta. Han fick väldigt starka och väldigt stora öl. Första låten gick bra, fantastisk text. Hank är också sekreterare, och det finns något komiskt med att ha en full protokollförare. Mötesdeltagare började beställa in lite mer öl till käre Hank. Hans andra låt var en kärlekssång till Ivar. Den gick på melodin till Fairytale of New York av The Pouges. Hank var vid det här laget precis lika full som Shane MacGowan brukar vara när han spelar orginalet. Det var fantastiskt. En fyra koskenkorva senare däckade han över protokollen och sov de resterande timmarna av mötet.
Bjuder på en klipp när Shane MacGowan är i högform...
Jag är förtjust i Eldkvarns nya. Framförallt hur öppningspåret och avslutningsspåret liksom binder ihop hela albumet. Sånt gillar jag.
Jag är glad. Sen är jag trött. Sen är jag förvirrad. Sen är jag glad. Och trött. Mycket trött de senaste dagarna. Skumt.
Idag var det mingelkväll i tolvan med Ericsson. De vill förbättra kontakten med oss på elektro. Vi ska förmodligen få ett schysst sponsringsavtal med dem och casha in lite pistoler till sektionen. Det var trevligt att prata lite avslappnat med folket från Ericsson. Bara fyra år kvar innan jag ska börja jobba. Det är på tok för kort.
Adjö
Igår kom jag hem sent, det var sektionsmöte. Åkte med sista tåget klockan 00.40. En äldre kvinna, lite rund, klädd i stora tygtrasor och med ett allmänt slitet utseende satt och läste bibeln. En yngre, lite lätt onykter man, satt bakom mig. Plötsligt började han prata med kvinnan. Det handlade förstås om det mest utjatade av alla ämnen; Varför läsa bibeln? Det var lite smått underhållande, framförallt eftersom det var på natten. Kvinnan började jiddra om hur allt dagens läkare använder för att bota sjukdomar står att läsa om där. Mannen kom med precis de tafatta och idiotiska argument som man kan förvänta sig av en ung, onykter, ful man (Om man låter fördomarna flöda fritt i skallen en stund). Skitsamma. Det var kul iaf. Båda verkade lite lost.
Igår var det sektionsmöte. I egenskap av sektionens musikborggarråd framförde Hank en låt. Traditionsenligt skall fyra stycken öl intagas innan detta. Han fick väldigt starka och väldigt stora öl. Första låten gick bra, fantastisk text. Hank är också sekreterare, och det finns något komiskt med att ha en full protokollförare. Mötesdeltagare började beställa in lite mer öl till käre Hank. Hans andra låt var en kärlekssång till Ivar. Den gick på melodin till Fairytale of New York av The Pouges. Hank var vid det här laget precis lika full som Shane MacGowan brukar vara när han spelar orginalet. Det var fantastiskt. En fyra koskenkorva senare däckade han över protokollen och sov de resterande timmarna av mötet.
Bjuder på en klipp när Shane MacGowan är i högform...
Jag är förtjust i Eldkvarns nya. Framförallt hur öppningspåret och avslutningsspåret liksom binder ihop hela albumet. Sånt gillar jag.
Jag är glad. Sen är jag trött. Sen är jag förvirrad. Sen är jag glad. Och trött. Mycket trött de senaste dagarna. Skumt.
Idag var det mingelkväll i tolvan med Ericsson. De vill förbättra kontakten med oss på elektro. Vi ska förmodligen få ett schysst sponsringsavtal med dem och casha in lite pistoler till sektionen. Det var trevligt att prata lite avslappnat med folket från Ericsson. Bara fyra år kvar innan jag ska börja jobba. Det är på tok för kort.
Adjö
måndag 8 december 2008
Bra helg!
Hejsan!
Läste i Metro idag om Le Clézio, nobelpristagaren i litteratur. Han sa om Sverige: "Landet förblir troget sina idéer och sin politik. Det representerar ett socialistiskt ideal, det betyder något"
Läste i Metro idag om Le Clézio, nobelpristagaren i litteratur. Han sa om Sverige: "Landet förblir troget sina idéer och sin politik. Det representerar ett socialistiskt ideal, det betyder något"
Någonstans blir jag lite stolt när jag läser det.
På tal om allt och inget tycker jag det är ganska skoj att läsa hur snacket går i tidningarna nu. All världens regeringar presenterar krispaket för att stimulera ekonomin. Staten ska in och styra. Det talas till och med om att förstatliga företag igen, exempelvis inom bilindustrin. Det blåser andra vindar. När det krisar så passar det.
En fantastisk trevlig helg är till ända. I fredags träffade jag min kusin, snackade skit och drack öl. I lördags bakade jag pepparkakshus och gick på julbord. Vi vann förstås pepparkakshustävlingen. Festen blev ovanligt bra. Jag var på topp. Minst sagt. Lite odräglig med, men inte så farligt. Mina vänner stod i baren. De skrattade lite åt mig idag, vilket måste betyda att jag underhöll dem bra.
Ny tentaperiod på ingång. Sedan är det lite andrum. Det känns bra. Även om den här dagen var allt annat än kreativ. Jobbade lite mellan 10 och 12. Sedan åt jag mat. Sedan somnade jag, Lina och Brykt i Tolvan. Vaknade klockan tre. Då gick vi och fikade, sedan spelade jag bandy. En lagom trevlig dag.
Vårt pepparkakshus. Vårt pepparkakshus och Lina. Slaktarn på café i Riga.
Ganska tråkigt inlägg idag med. Jag kompenserar det med bilder.
Hoj!
torsdag 4 december 2008
Godkväll!
Hej!
Äter vaniljglass med krossad choklad, dricker kaffe och lyssnar på Hunger Hotell. Känner mig märkligt lugn. Allt är under kontroll. Med allt menar jag det vardagliga; skola, tvätt, mat, sömn, öl, humör. Det känns som att vägen är rak.
Riga var ett äventyr. Trevligt att hänga lite med Slaktarn. Fredagkvällen blev en rysare. Efter att ha druckit öl på alla ställen vi passerade tänkte vi traska hemåt. Slaktarn gick bakom mig, kanske 15 meters avstånd. Det var lite dimmigt, jag vinglade på framåt. Kände mig lycklig och berusad. Sen vände jag mig om och Slaktarn var spårlöst försvunnen. Det är märkligt hur nykter man blir i en sån situation. Jag började skära av alla gator han kunde ha sprungit in på, helt utan resultat. Det var fantastiskt obehagligt. Jag menar, man kan ju inte bara gå upp i rök. Han försvann på kanske 7-8 sekunder. Gick tillbaka där jag senast såg honom. De höll på att restaurera ett hus där och av den anledningen var en del av gatan avspärrad. Det var ett två meter högt plåtstaket runt. Jag började klättra på staketet och ropa lite sporadiskt. En stor jävla vakt kom ut så jag vände mig om och traskade iväg. Började springa mot hostelet, dimmig som jag var blev det lite omvägar. Min telefon låg på rummet. Lyckades ringa och fick tag i Slaktarn.
Det visade sig att han hade, i sedvanlig Slaktarn-anda, rivit tag i ett tygstycke som hängde på plåstaketet. Det var en sån där varning-för-byggarbete-etc-skylt. Av tyg. Det blev en reva i tyget, varpå tidigare nämnda vakt öppnade staketet och släpade in Slaktarn till en barack. Där fick han sitta tills den korrupta polisen kom. Sedan fick han välja hur han ville göra. Följa med till stationen eller plocka fram plånboken. Enkelt val. 1500kr senare var han en fri man, dock något vilsen. Han lyckades hitta till Daugava där jag mötte upp honom.
Vill poängtera att den här upplevelsen vad minst lika jävlig för mig som för honom. Det var som en dålig skräckfilm, ena sekunden var han där och den andra borta. Massa tankar började cirkulera i skallen.
Hur fan kunde jag tappa bort honom. Hur fan kunde jag gå 15m framför. Hur ska en full Slaktarn med universums sämsta lokalsinne ha en rimlig chans att hitta tillbaka. Tänk om han dör. Jag måste ringa hans mor. Vad är hans hemnummer? 159-vadå. Fan. Fan. Fan.
Vi tog oss till hostelet och sänkte varsin öl tillsammans med Nacho-chips och dipp. Jag stal mycket dipp. En förpackning var för liten. Sedan kände jag mig jättefull. Jag somnade gott.
På lördag är det julbord. Imorgon ska jag träffa min kusin och ta en öl. Det är väl lägesrapporten. Jag funderar för övrigt på en sak. Om någon läser det här, om någon vet, tell me. Stavas det Fouriertransform eller fouriertransform. Gemen eller versal. Fourier var ju en snubbe. Men Fouriertransform är en matematisk operation. Jaja.
Det här blev ett informativt snarare än roligt inlägg. Förlåt. Man kan inte prestera jämt.
Adjö
Äter vaniljglass med krossad choklad, dricker kaffe och lyssnar på Hunger Hotell. Känner mig märkligt lugn. Allt är under kontroll. Med allt menar jag det vardagliga; skola, tvätt, mat, sömn, öl, humör. Det känns som att vägen är rak.
Riga var ett äventyr. Trevligt att hänga lite med Slaktarn. Fredagkvällen blev en rysare. Efter att ha druckit öl på alla ställen vi passerade tänkte vi traska hemåt. Slaktarn gick bakom mig, kanske 15 meters avstånd. Det var lite dimmigt, jag vinglade på framåt. Kände mig lycklig och berusad. Sen vände jag mig om och Slaktarn var spårlöst försvunnen. Det är märkligt hur nykter man blir i en sån situation. Jag började skära av alla gator han kunde ha sprungit in på, helt utan resultat. Det var fantastiskt obehagligt. Jag menar, man kan ju inte bara gå upp i rök. Han försvann på kanske 7-8 sekunder. Gick tillbaka där jag senast såg honom. De höll på att restaurera ett hus där och av den anledningen var en del av gatan avspärrad. Det var ett två meter högt plåtstaket runt. Jag började klättra på staketet och ropa lite sporadiskt. En stor jävla vakt kom ut så jag vände mig om och traskade iväg. Började springa mot hostelet, dimmig som jag var blev det lite omvägar. Min telefon låg på rummet. Lyckades ringa och fick tag i Slaktarn.
Det visade sig att han hade, i sedvanlig Slaktarn-anda, rivit tag i ett tygstycke som hängde på plåstaketet. Det var en sån där varning-för-byggarbete-etc-skylt. Av tyg. Det blev en reva i tyget, varpå tidigare nämnda vakt öppnade staketet och släpade in Slaktarn till en barack. Där fick han sitta tills den korrupta polisen kom. Sedan fick han välja hur han ville göra. Följa med till stationen eller plocka fram plånboken. Enkelt val. 1500kr senare var han en fri man, dock något vilsen. Han lyckades hitta till Daugava där jag mötte upp honom.
Vill poängtera att den här upplevelsen vad minst lika jävlig för mig som för honom. Det var som en dålig skräckfilm, ena sekunden var han där och den andra borta. Massa tankar började cirkulera i skallen.
Hur fan kunde jag tappa bort honom. Hur fan kunde jag gå 15m framför. Hur ska en full Slaktarn med universums sämsta lokalsinne ha en rimlig chans att hitta tillbaka. Tänk om han dör. Jag måste ringa hans mor. Vad är hans hemnummer? 159-vadå. Fan. Fan. Fan.
Vi tog oss till hostelet och sänkte varsin öl tillsammans med Nacho-chips och dipp. Jag stal mycket dipp. En förpackning var för liten. Sedan kände jag mig jättefull. Jag somnade gott.
På lördag är det julbord. Imorgon ska jag träffa min kusin och ta en öl. Det är väl lägesrapporten. Jag funderar för övrigt på en sak. Om någon läser det här, om någon vet, tell me. Stavas det Fouriertransform eller fouriertransform. Gemen eller versal. Fourier var ju en snubbe. Men Fouriertransform är en matematisk operation. Jaja.
Det här blev ett informativt snarare än roligt inlägg. Förlåt. Man kan inte prestera jämt.
Adjö
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
