De är mycket nu

Hej!
Fullt upp med att inte gör nånting, ungefär så känns det. I helgen var jag i Göteborg, på way out west. Det var trevligt. Framförallt sista kvällen var riktigt inspirerad. Jag och Karl startade ett band ungefär i midsomras. Vi har tre låtar; Heroin, Yoggi Bear och H.A.T.E. Ganska kontroversiella texter författade av Karl under stor inspiration. Framförallt var det när vi åkte hem från öland på midsommar och p3 hade två timmar special med drone-musik, industrirock, som inspirationen kom. I korthet består det av långa monotoma basljud med små knaster och pip i periferin. Vi blev riktigt taggade av detta. Ett av banden hette "En halva i folie" men bytte senare namn till "Stabbed in the face". För att visa hur mycket detta band inspirerat oss döpte vi bandet till "Stabbed in the knee" i lördags.

Vi gick runt under festivalen och presenterade oss som en ny p3-akt, och undrade om folk kunde ställa upp på promo-bilder där de låtsas hugga oss i knäet. Kul som fan. Sedan gick vi till Pustevikbaren och Fudda, vår manager, gick helt sonika fram till vakten och sa; Hej, manager för "Stabbed in the knee", vart går artisterna in? Det var riktigt när att lyckas. Vakten frågade hur många vi var och var på väg att släppa in oss, då ett fetto kom och sa att det tyvärr inte gick. Vi fick helt enkelt köa.

Vi tappade dock inte humöret för det. I kön träffade vi en riktigt hemsk brud. Hon började dilla om att hennes far var vd och blablabla. Sedan sa hon, helt out of the blue, att hon hade haft cancer. Hon var en bortskämd snorunge. Karl och jag förklarade att våra farsor jobbade i granitgruvan i Tranås och att vi var musiker som gick på a-kassa. Nästa låt skulle vi tillägna henne, den skulle heta "Cancer". I låten beskrev vi henne som "The working class hero". Hon blev skogstokig och skrek "Jag är ingen jävla arbetarklass. Jag kommer aldrig att vara arbetarklass" Sedan drog hon nån intelligensbefriad kommentar i stil med "Jag hatar a-kassa, a-kassan borde försvinna helt"

Kort och gott; En grymt inspirerad kväll.

Nästa gång, om inget nytt hänt, ska jag skriva om slutet på tågluffhistorien.

Hej igen

Kapten har inte lämnat sin skuta, om ni trodde det!

Ska försöka komplettera loggboken med händelser sista veckan, i Budapest och Prag. Det var en dimmig tid, men jag ska göra mitt bästa. Dock inte just nu. Har nämligen besök av Caius, en trevlig Engelsman. Hur kommer det sig, undrar ni? Jag kan försäkra er om att allting kommer verka logiskt och bra när jag berättat vad som hände de där dimmiga dagarna i östeuropa.

Förra helgen såg jag Percy Tårar. Det var första gången på ett bra tag. Det är kul, för man upptäcker nya skämt och förstår mer och mer för varje gång. Jag önskar jag vore tjugo i mitten av 90-talet när killingängets grejer kom ut. Måste varit hysteriskt roligt då.

"Vi är Brown, och det här är "Bed & breakfast" från vår nya EP "Breakfast & bed". Världens bästa poplåt"